Variationsväljare 120

Använd den bara som den andra delen av ett registrerat par. Ensam förmedlar VS120 inget budskap; den är en väljare utan egen bredd som begär en viss glyf för tecknet direkt före. Om det exakta paret av grundtecken och väljare inte är registrerat eller stöds ändras inget synligt.

Utvecklingslinjen för den här mekanismen sträcker sig tillbaka till 1997: vanlig text behövde ett sätt att bevara en vald glyf, alltså den ritade formen av ett kinesiskt, japanskt eller koreanskt tecken, i namn, ortnamn, ordböcker och förlagsregister.

Tidiga förslag gjorde det möjligt att experimentera med ideografiska varianter. Den underhållna databasen för ideografiska varianter (IVD), ett register över överenskomna sekvenser, begränsade senare de meningsfulla användningarna till registrerade par. Det kompletterande väljarområdet kodades i Unicode 4.0 år 2003; det är kodpunktens år, inte det typografiska problemets. Adobe-Japan1, Adobes samling japanska fontglyfer, lades till i registret 2007-12-14. Olika samlingar kan bevara olika godkända glyfkonventioner för kinesiska tecken.

Varför ser Variationsväljare 120 tom ut?

Den har ingen egen glyf. Unicode behandlar variationsväljare som tecken utan bredd som ignoreras som standard. Ett giltigt par som stöds kan ge det föregående grundtecknet en annan ritad form; ett par som inte stöds eller inte är registrerat lämnar grundtecknet som vanligt och döljer väljaren.

Ett teckensnitt kan stödja grundtecknet men inte det exakta paret, så teckensnittsbyte måste ta hänsyn till hela sekvensen. En editors visning av dolda tecken kan visa en markering, men den är ett felsökningshjälpmedel och ingår inte i textens utseende.