Liten modifieringsbokstav b

I UPA betecknar det ett mycket kort b-liknande ljud.

Det uraliska fonetiska alfabetet, UPA, använder upphöjda bokstäver för mycket korta ljud. Eemil Nestor Setälä publicerade systemet 1901 för att skriva uraliska språk och rekonstruera äldre former utifrån skriftliga belägg. Årtalet hör till systemets historia, inte nödvändigtvis till ursprunget för just det här tecknet.

Internationella fonetiska alfabetet (IPA) är ett annat transkriptionssystem; dess första tabell kom 1888. Upphöjda tecken har haft olika funktioner: en IPA-tabell från 1930 använde ett upphöjt s för ett s-liknande ljud, medan ett förslag från 2020 beskrev många upphöjda bokstäver i lingvistiska texter som betydelsebärande modifierare. Läs ᵇ utifrån notationens regler, inte enbart dess höjd.

Är ᵇ samma sak som att formatera b som upphöjt?

Nej. Det är ett eget tecken med en fonetisk funktion.

Unicode kodar ᵇ som ett mellanrumstagande modifieringstecken. Upphöjd formatering höjer bara ett vanligt b visuellt och passar för fotnoter eller formler. Använd ᵇ när notationen ger tecknet en fonetisk funktion.

En Unicodeguide för lingvister från 2018 placerar ᵇ utanför IPA:s standarduppsättning, men noterar att lingvister använder det i praktiken. Placeringen skiljer två analyser: ᵇʙ betecknar en kort luftspärr före upprepad läppvibration; bᴮ betecknar en spärr som släpps ut i upprepad vibration.

Hur skriver jag ᵇ?

Använd Unicode-inmatning eller ett IPA-tangentbord.

Skriv in U+1D47 med redigerarens Unicode-inmatning eller välj tecknet på ett IPA-tangentbord.

Ett SIL-supportsvar från februari 2024 anger b^ som en inmatning som ger ᵇ. Den visade höjden och avståndet kan variera mellan typsnitt, men det kodade tecknet är detsamma.