Variationsväljare 1

Den säger bara åt renderaren vilken fastställd form som ska ritas härnäst. Den har ingen egen läsning: paret av grundtecken och väljare bär instruktionen.

Tecknets dokumenterade historia börjar med standardiseringsarbete, inte som ett handskrivet tecken. Unicode 3.2-specifikationen från 2002 införde variationsväljare för vanlig text som behövde en viss glyf – tecknets synliga form – utan att ändra det underliggande tecknet. Det omfattade bland annat kinesisk, japansk, koreansk (CJK) och mongolisk skrift.

VS1:s definierade användningar omfattar senare CJK-kompatibilitetsformer, matematiska former som en unionssymbol med seriffer och omvända former i phagspa-skrift. En unionssymbol med seriffer har små avslutande streck. Paret, inte VS1 ensamt, avgör resultatet.

Varför är den osynlig?

Osynlighet är det förväntade resultatet. Väljaren har noll bredd och ignoreras normalt av textsystem.

Den måste följa direkt efter ett definierat bastecken. Efter ett orelaterat tecken eller i ett par som inte stöds behåller basen sin vanliga form och VS1 försvinner; den är ingen allmän formateringsväxel.

Mongolisk skrift använder egna fria väljare, medan registrerade ideografiska variationssekvenser använder kompletterande väljare. De närbesläktade systemen kan inte bytas ut mot VS1.