Kombinerande mås under

Det markerar en konsonant där tungan vidrör överläppen.

Internationella fonetiska alfabetet (IPA) använder det för att ange artikulationsställe, alltså ljudets kontaktpunkt. Grundbokstaven anger artikulationssätt, till exempel klusil eller nasal, och tonande eller tonlös: t̼ är en tonlös linguolabial klusil, d̼ en tonande sådan och n̼ en linguolabial nasal. Vissa beskrivningar utgår från ett ljud som görs med läpparna, som p eller m (p̼, m̼); valet speglar analysen.

Linguolabiala konsonanter är dokumenterade i språk på Vanuatu och har rapporterats för kajoko bijago, umotina och mochi chaga samt atypiskt tal. En rapport från 1950 beskriver en tonlös klusil i umotina: den gäller ljudet, inte detta kodade tecken. Kielkonventionen från 1989 angav att den nedsänkta måsen skulle placeras under alveolara symboler för denna artikulation.

Placera tecknet efter grundbokstaven

Som kombinerande tecken ändrar ◌̼ tecknet före det: t följt av märket blir t̼. Ensamt saknar det en grundbokstav att ändra och kan därför se fristående ut eller utebli i ett typsnitt med svagt stöd.

I fonetisk transkription kan tecknet placeras ovanför en bokstav om en nedstapel eller andra märken lämnar för lite plats under den. Placeringen gör texten lättare att läsa utan att ändra ljudvärdet.