Banjo

Oftast banjomusik eller lantlig countrystämning, inte själva instrumentet.

De flesta som skickar 🪕 spelar inte banjo. Emojin står för en stil: bluegrass, country, Americana, folk eller irländsk folkmusik. Den syns i spellistnamn, festivalinlägg, bilder från en kväll vid lägerelden och skämt om den inre cowboyen. En musiker menar det bokstavligt: en lektion, ett nytt instrument, en spelning.

Tonen är glad och lite lantlig. Men bredvid en pik om någons hemort eller bakgrund blir den klichén om bonnläppen, så titta på orden runt omkring.

Vad är en banjo, egentligen?

Ett stränginstrument vars kropp är en trumma, inte en trälåda.

Gitarrsträngar klingar över en ihålig träkropp; banjosträngar löper över ett spänt skinn på en rund ram, som en trumma. Skinnet vibrerar och ger en stark, ljus ton som snabbt dör ut. Den klassiska amerikanska banjon har fem strängar, den femte kort och hög, spelad med fingerplektrum i den snabba stil som Earl Scruggs gjorde känd i bluegrass. Fyrsträngade banjor slås med plektrum i irländsk musik och tidig jazz.

Rötterna är afrikanska. Förslavade afrikaner i Karibien och södra USA byggde lutor med kalebass som kropp, efter västafrikanska instrument som akonting; resenärer beskrev dem redan på 1700-talet. På 1800-talet tog vita artister med banjon i minstrelshower där de uppträdde med svartsminkade ansikten, och därifrån gick den vidare till country och på 1940-talet till bluegrass. Länge sågs den som de vita landsbygdsbornas instrument och dess svarta historia glömdes.

Den historien tas nu tillbaka: musiker som Rhiannon Giddens för tillbaka den svarta stråkbandstraditionen till scenen, och hon spelar banjo på Beyoncés countryalbum Cowboy Carter (2024).