Mandeiskt geminationstecken

Konsonanten före punkten uttalas längre. Det kallas konsonantgemination: en dubbel konsonant i uttalet, inte en extra bokstav i texten. Tecknet står efter konsonanten det ändrar.

Den mandeiska skriftens utveckling placeras i det andra århundradet e.Kr. eller tidigare. Ursprunget är omdiskuterat: en förklaring knyter skriften till arameisk skrift, en annan till den partiska kungliga förvaltningens skrivtradition. Band till elymaiska och characenska, två andra äldre regionala skriftsystem, diskuteras också. De äldsta daterbara magiska mandeiska texterna, från det tredje eller fjärde århundradet e.Kr., innehåller rituella inskrifter på skålar och blyplattor.

Exempel i latinsk transkription är ekka (”det finns”), šenna (”tand”), lebba (”hjärta”) och rabba (”stor”). I nymandeisk skrift markeras gemination vanligen inte. Punkten är därför användbar i undervisningstexter eller texter som förklarar uttal.

Hur skriver jag det mandeiska geminationstecknet?

Placera tecknet direkt efter konsonanten det gäller. Det är ett kombinerande tecken utan egen bredd: i teckenföljden ska det komma efter den mandeiska grundkonsonanten, och textmotorn placerar det under bokstaven. Efter en annan grundbokstav markerar det fel konsonant.

Typsnittsstödet varierar: utan ett typsnitt som täcker mandeisk skrift eller stöd för avancerad textformning kan tecknet saknas, visas som en ruta eller hamna bredvid konsonanten. Kontrollera typsnittet och tecknet före om visningen ser fel ut.