Variationsväljare 137

Det är en osynlig instruktion för det föregående tecknets form. Tecknet har ingen egen bild eller något uttal, och talet ber inte om ”variant 137”. Ett bestämt resultat uppstår bara i den fullständiga sekvensen med grundtecken och väljare. Ensamt bör det behandlas som osynliga textmetadata.

Unicode-erans design utvecklades för att lösa ett problem med vanlig text: olika glyfformer av ett ideogram i kinesisk, japansk eller koreansk skrift (CJK) kan spela roll i namn, publikationer, myndighetsdokument eller forskning, samtidigt som dokumentet behöver bevara den valda formen som text. Ett Unicode-förslag från 2003 beskriver variationsväljare som ett sätt att prova CJK-glyfvarianter utan att enbart förlita sig på typsnittsvalet. Den senare databasen för ideografiska variationer (IVD) ger registrerade par av grundtecken och väljare fasta definitioner. I japanska register över person- och ortnamn kan den precisionen bevara den form som krävs.

Vad betyder det om någon skickar det ensamt?

Det är vanligtvis formateringsmetadata, inte ett meddelande. Tecknet ignoreras som standard, så programvara kan utelämna det vid visning om inte det föregående tecknet bildar ett par som stöds.

Efter ett registrerat ideogram kan ett kompatibelt typsnitt och en kompatibel app visa den begärda varianten. Om sekvensen inte är registrerad eller typsnittet använder en annan IVD-samling kan grundtecknet behålla sin vanliga form eller visas i en annan form som stöds. Det är en visningsskillnad, inte en dold känslomässig signal.