Variationsväljare 69

Placera den direkt efter ett grundtecken, i ett registrerat par. En variationssekvens består av ett grundtecken följt av en väljare. För han-tecken kopplar Ideographic Variation Database (IVD) godkända par till särskilda glyfformer. Det är ingen allmän teckensnittsinställning och ingen knapp för att göra texten snyggare.

Variationsväljare blev en del av Unicodes allmänna mekanism 2002; det kompletterande område som innehåller VS69 tillkom 2003. De skapades för att styra en glyfform i oformaterad text när valet av teckensnitt inte räckte för att bevara den. Årtalen gäller datorkodning, inte de mycket äldre kinesiska, japanska, koreanska eller vietnamesiska skrivtraditioner vars former mekanismen kan bevara.

Vad ändrar den?

Den anger glyfformen, inte tecknets betydelse. Han-unifiering grupperar former som används i kinesisk, japansk, koreansk och historiskt vietnamesisk skrift under samma teckenidentitet. Ett registrerat par kan bevara den form som behövs i ett namn, ett ortnamn, ett register, en källa eller en publikation.

UTS #37 ger ett hypotetiskt japanskt exempel med 芦: staden Ashiya använder där en äldre form, medan samma tecken på ett annat ställe har en vanlig form som passar sammanhanget. Illustrationen parar ihop grundtecknet med VS69. IVD-data som publicerades 2026-08-03 innehåller ingen E0134-post, så exemplet visar mekanismen, inte en allmän tilldelning.

En glyf som saknas beror oftast på teckensnittsersättning, inte på ett fel. Teckensnittsmatchningen prövar hela paret; utan ett kompatibelt teckensnitt visas grundtecknet i sin vanliga form och väljaren förblir osynlig. Ensam har väljaren inget tecken att ändra.